Mellan 1946 och 1971 passerade närmare 800 barn Bergsbyns spädbarnshem. Britta Stenberg, som sedan hamnade i Fredriksborg, Sorsele, och därefter blev Malåbo är ett av barnen.
Malåförfattaren Britta Stenbergs senaste bok är en diktsamling med korta dikter och ögonblicksbilder. Samtidigt bildar dikterna en sammanhängande berättelse.
Det är ett annorlunda upplägg som inte bara fungerar och fascinerar. Det har även varit en förutsättning för att boken överhuvudtaget skulle bli till.
Britta berättar att hon flera gånger har försökt skriva en novell kring händelser som etsat sig fast från barndomen. Men det ledde bara fram till en serie plågsamma försök – det kändes inte äkta, bara konstruerat.
Men när hon väl fann formen lossnade det plötsligt.
– När jag började skriva i diktform kände jag ”där sitter det”. Då gick det väldigt lätt.
Bokens huvudpersoner är flickan, pappan, mamman och kvinnan. Flickan är författaren själv, och dikterna kretsar kring hennes upplevelser när hon växer upp i en liten by i Sorsele kommun med tre gårdar och en omgivande skog som både skrämmer och fascinerar.
Där finns pappan, en skogens man med blåblusen på överkroppen, pipan i näven och lyftkroken i läderfodralet. Men i utkanterna lurar också den mystiska kvinnan, som bara genom sin närvaro hotar flickans trygghet.
Vem är kvinnan egentligen? Och ska flickan behöva lämna sin pappa och mamma?
Det har sin grund i att Britta Stenberg tillbringade sina två första år på Bergsbyns spädbarnshem och sedan blev adopterad.
Vad som framförallt skapade känslan av otrygghet var hemlighetsmakeriet och allt hysch-hysch kring hennes bakgrund.
– Det var sådant man inte pratade om. Man la locket på, det var skambelagt förr, säger Britta.
Tack och lov har mycket förändrats sedan dess. Ändå finns det något allmängiltigt i berättelsen som gör den aktuell än idag.
Det är också något som Britta Stenberg vill förmedla med boken:
– Det handlar om barns rättigheter och att de ska kunna växa upp i trygghet. Många barn får inte frågan om vad de vill vara, och fortfarande kan man få höra det förhatliga uttrycket ”blod är tjockare än vatten”. Vi får inte glömma barnens villkor.
Hon vill även sätta ljuset på hur det var för de svenska barn som på 1950- och 1960-talet hamnade på barnhem och sedan blev adopterade.
”Barns trygghet ska inte hotas. Det är min önskan och min mission”, säger Britta Stenberg.
Det rör sig om en ganska stor grupp som aldrig har uppmärksammats på samma sätt som exempelvis fosterhemsbarnen, menar Britta.
Hon berättar att hon långt senare var med om ett möte som gav henne nya insikter om vad det innebar. Då träffade hon en kvinna som arbetade på Bergsbyns spädbarnshem när Britta var där.
Kvinnan kom ihåg såväl henne som alla de andra barnen hon mötte.
– Hon berättade att de hade fått instruktioner om att barnen inte skulle lyftas upp och vidröras i onödan. Sedan kom Socialstyrelsen med nya propåer – de hade gjort fel hela tiden. Hon bar på ett jättestort dåligt samvete som hon senare försökte gottgöra, säger Britta och tillägger:
– Det är viktigt att vi lyfter fram och pratar om sådana här saker. Vem vet, om det träffar rätt person kanske en snöboll kommer i rullning.
Boksläppet för ”I skogen finns bara ögonblick” hölls på biblioteket i Malå. Britta Stenberg läste dikter och berättade om boken, varvat med körsång av Stella Polaris.