Kan man skriva om andra världskriget och säga något nytt undrar jag under läsningen av Yvonne Hirdmans nya bok om slutstriderna i Berlin och freden. Hirdman menar att vi måste fortsätta att berätta den komplexa historien, eftersom det var en sådan monumental katastrof och att det finns så många stereotypa skildringar som förminskar det som hände.
Hon återskapar i boken krigets sista dagar som de, som levde då, fick dem till sig. I "Den röda grevinnan" pusslade hon fram sin tyska mammas biografi. Här är det mamman som följer nyhetsrapporteringen i Dagens nyheter under fem vårveckor, medan de otåligt väntar på freden.
Charlotte som kom till Sverige som flykting oroar sig över de kvarvarande släktingarna, där hon lever i Stockholm som är så förskonat från kriget. Förutom krigskorrespondenternas artiklar läser hon Pernillas recept som tipsade husmodern om hur ransoneringarna skulle drygas ut för att räcka längre, Helenas frågespalt som gav relationsråd och alltid stod på männens sida.
Spalten "Namn och Nytt", kåserier, recensioner och reklam finns också med för att ge en bild av hur vardagen såg ut.
Det är en bra historieskildring och tanken går till kriget i Syrien och hur vi gör på samma sätt som mänskor då – vi har svårt att ta till oss det svåra som pågår just nu.
Maria Eriksson