Foto: Catherine Helie.
Två akademiledamöter, Torgny Lindgren och Kjell Espmark, har skrivit om minnet. Den ene påstår sig inte ha några minnen, den andre att minnena ljuger. Kanske medverkade det till att Patrick Modiano, som anses vara minnets mästare, blev årets nobelpristagare. Den senast översatta boken heter motsägelsefullt nog "Horisonten", ett ord som för tankarna till framtiden, inte det förflutna. Den som minns i romanen är författaren Bosmans. Han går omkring i Paris, "i dessa kvarters hemliga veck", och kommer till en plats som väcker minnet av en ungdomsförälskelse, Margaret Le Coz. "Det första mötet mellan människor är alltid ett sår", i deras fall i bokstavlig bemärkelse. Hon arbetar som sekreterare eller barnflicka, hans bakgrund är mer diffus. Båda bär på rädslor och känner sig förföljda, om det är av verkliga personer eller skuggestalter är oklart. Även om berättelsen liknar en detektivroman är intrigen av underordnad betydelse; undersökningar av det förflutna ger sällan några exakta svar. Den kronologiska tiden suddas ut i Bosmans minne och ger intryck av att berättelsen finns i ett evigt nu. Utforskandet av tiden, minnet och glömskan är tankeväckande. Läs boken för språket, känslan som den skapar och för att den är öppen för läsaren att tolka. Läs den långsamt, det är en hel del som står mellan raderna.
Maria Eriksson