Många tror på ett liv efter döden. En som vill hjälpa till att förverkliga drömmen är en av gestalterna i Don DeLillos roman "Noll K" där miljardären Ross satsar en förmögenhet på återupplivandes mirakel. Ross är inte sjuk, han springer Boston Marathon, samlar dyrbar konst och placerar pengar. Han är en av skaparna av en underjordisk anläggning, förmodligen i Uzbekistan, där villiga fryses ned i dvala.
Relationen mellan Ross och den vuxne Jeffrey är sval. Likafullt följer sonen med när fadern ska ledsaga sin sjuka hustru, arkeologen Artis, till tidigarelagd död och förberedelser för att någon gång återuppstå.
Sonen vandrar i underjordiska gångar där ljudlösa filmer visas på skärmar, naturkatastrofer, krig och munkar som tänder eld på sig själva skrämmer.
Alla har inte varit sjuka, en del väljer ändå att dö på avdelningen Noll K. Kropparna töms på vitala organ, hjärnorna konserveras i isolerade kärl, ibland separeras huvudet från kroppen. Ross leker med tanken att följa efter sin hustru, fastän han är fullt frisk.
DeLillos text är drömlik, han håller distans till Jeffrey vars liv vi får en flyktig inblick i. Fragment av tankar fladdrar förbi som korta återblickar på tidigare händelser. Det hela känns overkligt, ytligt, som ett gungfly av skickligt konstruerade meningar. Jag blir inte berörd.
Inger Lundqvist