Kärlekspar. Jesse Eisenberg och Kristen Stewart i ”Café Society”. Foto: Sabrina Lantos .
När Woody Allen gör film numera så får du precis vad du förväntar dig. Det är vackert och det är stämningsfullt i en komedi med kärleksbekymmer.
Det som däremot överraskar är valet av skådespelare. Och där måste jag erkänna att Woody Allen lyckas få fram kvaliteter som vi inte alltid trodde fanns.
Den här gången är det en ung man, Bobby Dorfman, som står i centrum. En judisk kille som vill pröva något nytt och flyttar från New York till Hollywood och sin framgångsrike morbror, en mogul i filmbranschen.
Filmen utspelar sig på 1930-talet och känns verkligen tidstypisk. Bilderna från Hollywood och alla namndroppningar av dåtidens kändisar gör att det känns som att förflyttas nästan 100 år tillbaka i tiden.
Det märks också hur mycket Woody Allen själv älskar den här epoken. Han ger den ett sorts sagolikt skimmer och oskuldsfullhet.
I den här miljön träffar Bobby sitt livs kärlek, Vonnie. En ung kvinna som redan är involverad i ett förhållande med en gift man.
Frågan är bara vad Vonnie väljer. En ung man som avgudar henne eller en äldre herre med makt och charm?
Jag ska inte avslöja vad som händer i den kärlekshistorien men kan i alla fall berätta att Bobby flyttar hem till New York och där öppnar en krog där hela stadens societet samlas. Även de från undre världen, inte minst Bobbys äldsta bror.
I Woody Allens berättelser finns det inga enkla vägar. Där ställs ofta allt på sin spets och dialogen är många gånger rättfram och förstås väldigt pratig.
Och för att återgå till det jag nämnde i början, skådespelarna passar perfekt i sina roller.
Jesse Eisenberg är som en kopia av Woody Allen i yngre dagar. En disträ, närmast naiv kille, som bli hopplöst förälskad.
Kristen Stewart är också duktig som Vonnie. En tjej som står inför sitt livs svåraste val och Stewart lyckas verkligen få fram sina kval.
Steve Carell, inte direkt känd för sina personporträtt, får också visa att han är mer än ett oförstående ansikte.
Och vad vore en Woody Allen-film utan roliga judiska kvinnor. Jeannie Berlin som Rose och Sari Lennick som Evelyn stjäl scenerna de är med i.
Dialogen är många gånger rättfram och förstås väldigt pratig.