Att gräva där man står, det skall man göra. Det har jag hört i alla fall. Å andra sidan har jag hört att man inte skall vara och rota och ändra i något som fungerar. Ändra aldrig ett vinnande lag, säger man väl? Problemet att väl att den symfoni i gråskala som livet är så är det inte helt klart vad en vinst är. När de bra dagarna är fler än de dåliga, har jag hört som en vuxen definition av vad ett bra liv är. Kanske det är att vinna? I min familj spelar vi nästan aldrig spel. Alla är nämligen så vansinnigt dåliga förlorare att sällskapsspel aldrig blir något roligt. Dottern fuskar helt skrupelfritt, sonen försöker propsa på regler han själv hittat på och jag blir på så dåligt humör att det kan ta en hel dag att återfå mitt normala, joviala jag.
På min arbetsplats rotar vi i oss själva. Kunskapen vi får skall hjälpa att skapa en bättre och mer effektiv arbetsgrupp. Därför rotar vi, och rotar, och rotar. Hur är jag egentligen? Vad är jag, som andra ser, men jag själv är blind för? Vilka är mina styrkor? Hur använder jag dem? Använder jag dem för mycket? Får jag andra att krympa på grund av att jag vevar mina styrkor omkring mig som ett baseballträ? I det här är det väldigt svårt att hitta vari att vinna består. Det har helt enkelt ingen plats. På testerna vi gjort visar det sig att jag inte ens är särskilt tävlingsinriktad. Men det är fel. Alla som försökt spela Trivial Pursuit mot mig vet hur fel det är.
Att vinna är inte viktigt för mig längre, eller får inte vara det i alla fall. Istället får jag ägna mig åt vinnande by proxy: stå på Möjligheternas torg med barnen på axlarna och se på laget i våra hjärtan fira guld. Så enkelt, så rent deras liv är. Svart eller vitt, vinst eller förlust. Jag är miljoner nyanser av grå.
Magnus Ericsson
Att vinna är inte viktigt för mig längre, eller får inte vara det i alla fall.