Att grĂ€va dĂ€r man stĂ„r, det skall man göra. Det har jag hört i alla fall. Ă andra sidan har jag hört att man inte skall vara och rota och Ă€ndra i nĂ„got som fungerar. Ăndra aldrig ett vinnande lag, sĂ€ger man vĂ€l? Problemet att vĂ€l att den symfoni i grĂ„skala som livet Ă€r sĂ„ Ă€r det inte helt klart vad en vinst Ă€r. NĂ€r de bra dagarna Ă€r fler Ă€n de dĂ„liga, har jag hört som en vuxen definition av vad ett bra liv Ă€r. Kanske det Ă€r att vinna? I min familj spelar vi nĂ€stan aldrig spel. Alla Ă€r nĂ€mligen sĂ„ vansinnigt dĂ„liga förlorare att sĂ€llskapsspel aldrig blir nĂ„got roligt. Dottern fuskar helt skrupelfritt, sonen försöker propsa pĂ„ regler han sjĂ€lv hittat pĂ„ och jag blir pĂ„ sĂ„ dĂ„ligt humör att det kan ta en hel dag att Ă„terfĂ„ mitt normala, joviala jag.
PÄ min arbetsplats rotar vi i oss sjÀlva. Kunskapen vi fÄr skall hjÀlpa att skapa en bÀttre och mer effektiv arbetsgrupp. DÀrför rotar vi, och rotar, och rotar. Hur Àr jag egentligen? Vad Àr jag, som andra ser, men jag sjÀlv Àr blind för? Vilka Àr mina styrkor? Hur anvÀnder jag dem? AnvÀnder jag dem för mycket? FÄr jag andra att krympa pÄ grund av att jag vevar mina styrkor omkring mig som ett baseballtrÀ? I det hÀr Àr det vÀldigt svÄrt att hitta vari att vinna bestÄr. Det har helt enkelt ingen plats. PÄ testerna vi gjort visar det sig att jag inte ens Àr sÀrskilt tÀvlingsinriktad. Men det Àr fel. Alla som försökt spela Trivial Pursuit mot mig vet hur fel det Àr.
Att vinna Àr inte viktigt för mig lÀngre, eller fÄr inte vara det i alla fall. IstÀllet fÄr jag Àgna mig Ät vinnande by proxy: stÄ pÄ Möjligheternas torg med barnen pÄ axlarna och se pÄ laget i vÄra hjÀrtan fira guld. SÄ enkelt, sÄ rent deras liv Àr. Svart eller vitt, vinst eller förlust. Jag Àr miljoner nyanser av grÄ.
Magnus Ericsson
Att vinna Àr inte viktigt för mig lÀngre, eller fÄr inte vara det i alla fall.