2004 var jag konferencier på en konsert som anordnades på fritidsgården i Norsjö. Huvudakten var punkbandet Idiot, där jag själv hade ett finger med i spelet. Men först presenterade jag duon Valmer & Hook, som jag kallade kommunens ondaste band. För kvällen var de förstärkta med en trummis och jag tror inte de spelade fler än tre låtar. En låt spelades två gånger.
Den spelningen var mest en kul grej, men någonting hände och det blev mer allvar. Grabbarna började gilla dödsmetall som de först parodierat, och skapade nya låtar som inte drev med genren utan inspirerades av den. Inte mig emot, som har Entombed som ett favoritband och gärna lyssnar på den sortens dängor.
Medmusiker kom och gick, och bandet bytte namn till Feral. Det blev flytt till Skellefteå, fler och fler spelningar, inklusive turnévändor runtom i Europa. Jag har sett dem på scen många gånger, och de har lyckats höja sig ett snäpp för varje gång.
Förra veckan släpptes deras nya fullängdare "Where dead dreams dwell" som blivit välförtjänt hyllat, både i Norran och av musikrecensenter runtom i världen. Och i lördags var det releasefest där hela alstret avverkades live. En rejäl käftsmäll i positiv bemärkelse, tro det eller ej.
Hur långt man kan nå idag om man ägnar sig åt att lira dödsmetall är svårt att spekulera i, men jag tror att Feral är på rätt väg för att nå långt. Jag tänker inte säga lycka till, för det är inte tur som tagit Feral dit de är idag. Det är hårt arbete och målmedvetenhet.
Det här kan verka som ett udda inslag på litteratursidorna, men när lokala förmågor når framgång inom ett kulturområde så är det inspirerande för hela bygden. Så till alla förhoppningsfulla författare, konstnärer, serietecknare och filmskapare där ute, kom ihåg detta: Vill man så går det. Kan Feral så kan du!
Andreas Eriksson