Trots att jag hållit på med musik lejonparten av mitt vuxna liv har jag aldrig varit någon entusiastisk konsertbesökare. Oftast har jag liksom tyckt att det räckt med musiken på skivan och vad den gjort. Någon slags intern resa kanske man kan kalla det. Men visst, jag har sett en massa konserter. Men nu var det ett par år sedan som jag faktiskt orkade besvära mig med att åka till en annan ort med endast en konsert som förevändning. Fast i fredag satte jag mig bakom ratten och körde norrut för att se Vasas flora och fauna spela på Luleå kulturhus.
Det har säkert inte undgått någon något så när återkommande läsare av detta maskformiga bihang till lokalorganet att jag utan tvekan kallat gruppens debutalbum för det bästa svenskspråkiga som släppts på många år, eller åtminstone detta år.
Samtidigt önskar jag att det var Skellefteå kulturhus jag besökte under fredagen och såg ett band vars album jag lyssnat sönder under senaste månaderna. Jag läste om det ännu icke-existerande huset i just denna tidning nyligen. Det var två glada knösusar som log brett och drömde om ännu mer deg. Eller det var kanske bara som jag fick för mig? Nu vill jag inte säga att det är något fult i sig att tjäna pengar, tvärtom önskar jag att jag gjorde det, men jag blir lite matt när jag bara får höra om skalet och inget om vad som skall fylla det.
Sanningen är att jag inte har någon större förhoppning att skelleftebon skall svärma i det kommande kulturhuset, runt konserter och baletter. Den där första berusningen av nyhetens behag kommer nog lägga sig snart och skelliten kommer sin vana trogen tycka att det känns lite väl bängligt att ge sig ut i snön. Men jag hoppas att jag har fel, hoppas att det väcker något sovande hos oss, för det har inte alltid varit så här. Förr var det här musikstaden.
Magnus Ericsson