Foto: FREDRIK SANDBERG / TT.
Frågetecknet är om det är bra för oss människor att hela tiden kunna uttrycka oss? Jag är inte helt säker på att det verkligen är det. I alla fall så är vi inte ännu mogna nog att kunna hantera våra ändlösa möjligheter att torgföra vilka helst impulser vi råkar få. Rädsla och ilska tycks vara de primära känslorna vi har.
Jag såg en intervju med president Obama, i vilken han kommenterade det alltmer polariserade politiska läget i USA, där gapet mellan mitten på de två politiska strömningarna i landet ligger längre isär än på väldigt länge. Han la en stor del av skulden på att vi väljare väljer vilka nyheter vi vill ta del av. Rent generellt tar vi emot information och nyheter från källor som står oss nära i politisk uppfattning. Man skulle kunna säga att till exempel en sådan som jag, en i "popvänstern", nästan enbart tar emot nyheter från Expo, ETC och vänsterlutande skribenter på de större nyhetsorganen.
Detta då Facebook, en väldigt stor nyhetskälla för många, kartlagt vad jag tittar på och vad jag gillar. Samma björntjänst gör "Fejjan" för mina vänner och således blir mitt flöde något som enbart bekräftar min egen uppfattning. Vad den andra sidan tycker och tänker kommer jag ytterst sällan i kontakt med. Möjligen någon gång när någon tokfrans hemmahörande i den spattigaste brunhögern har fått ett hjärnsläpp och hivat ur sig något ofattbart korkat och gement.
Så där bekräftas jag hela tiden och på samma gång blir de andra verkligen "de andra". Det okända och avvikande genererar oftast känslor som rädsla och ilska och så går baletten ett varv till, ett varv som för oss längre och längre ifrån varandra. I sådana homogena grupper som bildas är det väldigt lätt att normerna förskjuts och så helt plötsligt kan det otänkbara framstå försvarbart och implicit sanktionerat av gruppen.
Magnus Ericsson