Det är väldigt ofta som jag upptäcker att verkligheten överträffar dikten. Skulle jag skriva ett manus om en knasig norrman, som fick tokspel och dödade en massa sossar på en ö, eller om en österrikisk gubbtjyv, som låste in halva sin familj i källaren och avlade fram barn med sin dotter, då skulle folk säga: Meh! Overkligt ju.
Jag minns när jag såg "Seven" och tyckte att den höjde ribban för makaber ondska på film. Sen dess har det gradvist ökat, nästan gått inflation i att försöka överträffa varandra, när det kommer till udda mördare och knasiga dåd. Men man överträffar ändå sällan verkligheten, då det ständigt dyker upp mer och mer knas på nyheterna. Ta bara Trump som presidentkandidat! Det förutspådde man i Simpsons för flera år sedan. Folk skrattade då, men verkligheten hann ikapp och förbi... Igen.
Sen har vi alla clownerna. Visserligen ett uppförstorat fenomen, men ändå. Dessa rastlösa idioter till pranksters borde man skicka älgjägarna på. De ger filmen "Killer clowns from outer space" dåligt rykte ju!
Jag gillar när man försöker gestalta den udda verkligheten på film. Filmen "Gummo" tog oss med till den amerikanska södern efter orkanens framfart, och det är bitvis svårt att avgöra om det är fiktion eller en dokumentär man tittar på. "Gummo" visar folk i periferin, precis som när Rehborg och Gustafsson skulle hitta ingången till ett nytt projekt. De ville ta reda på vem som egentligen bor i det där ödehuset med tre skrotbilar, en gammal kyl och en skällande schäfer på tomten.
Så föddes "Morran och Tobias", en webbserie för SVT, som nu blivit långfilm. Inte sedan Killinggängets "Torsk på tallin", har jag varit så sugen på att se en svensk film.
Folk kommer att tycka att den är overklig och skum, men jag lovar att verklighetens "Morran och Tobias" är långt mer skumma och overkliga om du skulle stöta på dem.
Ted Kjellsson