Någon har skrivit i snön längst den väg jag går hem, och nyfiken som jag är stannar jag givetvis för att försöka tyda texten; "Respektera livet, bli vegan". Jag ler, och jag går vidare. Jag väljer redan bort kött, av flera anledningar. Dels kan jag inte inför mig själv rättfärdiga att äta döda djur, men sedan är det även så att jag mår bättre utan, och att jag aldrig riktigt uppskattat att äta det. Jag har nog alltid ätit det allra mesta, förutom när det kommer till kött - då har jag alltid varit hon som petar i maten, granskar den kritiskt och skär bort det mesta. Men detta börjar kännas tämligen uttjatat. Varför är det jag som ska förklara mitt val, mitt bortval?
"Du behöver äta kött för att få i dig dina proteiner, eller du behöver dricka mjölk för att få ett starkt skelett" är saker som vi alla fått höra som barn. Behöver vi det? Nej. Bara för att vår kultur och tradition ser ut som sådan betyder inte det att det är en livsnödvändighet, det rätta eller en naturlag. Faktum är att just naturen säger stopp. Miljoner hektar regnskog skövlas för att boskap ska ha betesmarker och diverse spannmål, den mängd växthusgaser som släpps ut från djurhållningen beräknas vara likvärdig den våra transporter står för och ändå är det jag som ska försvara mitt val. Jag som är besvärlig.
Besvärligare borde rimligtvis tanken på att vi inte äter, eller lever, hållbart vara. Eller tanken på att de grödor som odlas och idag ges till djur istället skulle kunna mätta hela världen. Någonting som vi inte lyckas med idag. Det moderna jordbruket är inte ett mirakel, det är en illusion. Att välja kött för att det är enkelt är djupt problematiskt. Och om det är någon mänsklig egenskap som jag skulle vilja slå ett slag för att vi odlar, och låter växa, är det medkänslan.
Med det sagt undrar jag; Vad ska du äta till middag? Vad, inte vem.
Emelie Häggström