Idag invigs seriefestivalen i franska Angoulême, ett av världens största evenemang tillägnade tecknade serier. Jag har många gånger funderat på att åka dit, men det blev inte av i år heller. Om jag hade åkt så hade det inte bara blivit festligheter, eftersom årets festival även är i sorg. Terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo kommer att genomsyra festivalen.
Miljontals människor har redan visat sitt stöd för tidningen under parollen "Jag är Charlie". Men vem är Charlie?
Framför allt är det en spretig publikation, som svingar vilt i alla riktningar och satiren är sällan finkänslig. Humorn är rå och handlar mycket om att ta ner makthavare på jorden genom att förlöjliga dem. Katolska kyrkan och franska politiker tillhör de vanligaste måltavlorna.
De omtalade Muhammed-teckningarna är inget stående inslag, utan har publicerats vid ett fåtal tillfällen. Extrema islamister och terrorister blir däremot ofta utsatta för satir, liksom högerextremister. I 45 år har tidningen angripit allt och alla, men i Frankrike anses den tveklöst vara antirasistisk och stå på de svagas sida mot etablissemanget.
Många personer som knappt kände till tidningen tidigare och än mindre hade läst den har haft starka åsikter om dess innehåll på sistone, men glöm inte att analysen av Charlie Hebdo är mindre viktig än sakfrågan. Nämligen att yttrandefriheten är en frihet under ansvar, men det är i rättssalar som det ska avgöras när man gått för långt. Oavsett hur kraftfulla streck och ord på ett papper kan vara, så ska ingen behöva frukta för sitt liv för att man gjort en teckning.
De teckningar som provocerade så pass att de ledde fram till ett terrorattentat hade kunnat bli en parentes i tidningens långa historia. Så blev inte fallet, nu är de istället för evigt inpräntade i världshistorien.
Andreas Eriksson