Oetisk kärlek
Det är en konst att leva i nuet, men i Joyce Carol Oates senaste roman, får det en bokstavlig betydelse.
Mr Elihu Hoopes, som var välutbildad och intelligent, drabbas av hjärninflammation så att bara öar av minnen finns kvar av det förflutna och då närminnet bara varar i 70 sekunder kan han inte skapa nya. För de neuropsykiatriska forskarna är hans fall en guldgruva och hans identitet hålls hemlig.
Forskningen leds av en äldre professor som platsar som exempel i #metoo-kampanjen och Margot Sharpe, en ung doktorand som får till uppgift att assistera vid testerna av Hoopes. Mot all etik förälskar Margot sig i Eli och viger hela sitt liv och 30 års forskning åt honom.
Yrkesmässigt blir hon prisbelönt, men privat är hon ensam och utan nära relationer. Endast den hopplösa kärleken som aldrig kan bli besvarad, då hon vid varje möte är en ny främmande person för honom.
Som många av Oates romaner bygger den löst på ett verkligt fall och under ytan ligger en mörk hemlighet som driver den i övrigt lite enahanda beskrivningen av alla minnestester framåt. Oates bild av forskarvärldens hårda konkurrenskultur och etik är inte vacker. Stilen är som vanligt lite för pratig, men de tankar som hon väcker om minnet är intressanta. Vem är vi, när vi inte minns vem vi var? Vem var vi, när vi inte minns vem vi är?
Maria Eriksson
Överlastat om osympatisk sabotör
Jussi Adler Olsen gjorde succé med serien om Avdelning Q, där nedlagda brottsfall synades igen av en grupp väldigt speciella medarbetare.
I ”Hon tackade gudarna” är det rappa, medmänskliga och humoristiska helt borta. Nu fördjupar sig författaren i 1990-talets stora politiska skeenden, bland annat Kuwaitkrisen, kampen om kontrollen av världens oljekällor med invecklade turer bland shiiter, ayatollor och CIA-agenter.
Thrillern kretsar främst kring Peter de Boer, född i Indonesien men uppvuxen i Holland. Han livnär sig på att för uppdragsgivares räkning sabotera stora företags existens. Någon sympatisk person är han inte, där han drar fram tas inga hänsyn.
En ung kvinna, Nicky Landsaat, fascineras av honom och nästlar sig in i hans företag. Hennes familj är en katastrof. Våld och fattigdom präglar uppväxten och nutiden. När hon får ett uppdrag hos Peter de Boer är hon orädd och naturligtvis besvaras hennes varma känslor av den beundrade och 20 år äldre mannen. Han tvingas åta sig ett gigantiskt uppdrag, att sabotera ett stort oljebolag och upptäcker förrädare bland de egna anställda.
Ja, här händer det saker hela tiden, invecklade turer beskrivs utförligt sida upp och sida ner. Jag längtar efter upplösningen. Jussi Adler Olsen har kokat ihop det som skulle ha räckt till fyra olika romaner till en enda, alldeles för överlastad, liksom ”Washingtondekretet” som kom 2016.
Inger Lundqvist
Knepigt när prästen går över gränsen
Irene Strålberg från Luleå har jobbat med arbetsmiljö inom kyrkan och skolväsendet. Båda speciella arbetsplatser där relationer mellan människor är viktiga. Samspelet måste fungera. Sina erfarenheter har hon haft nytta av i romanen ”Kyrktuppen, låt de fräcka stå med skam”. Den handlar som titeln antyder om kyrkan. Tidsmässigt hamnar hon rätt, Metoo-uppropet är fortfarande aktuellt.
Sara, 26, har efter ett havererat förhållande nappat på ett jobberbjudande. Hon flyttar till ett samhälle i norra Sverige där hon får jobb som kantor. Tjänsten får hon bland annat för att hon är ung och ser bra ut. Hon ska vara frisk fläkt. Något som en del äldre kollegor inte ser på med blida ögon.
Den som uppmärksammar henne mest är prästen Morgan. När han börjar ringa hem till Sara och dyker upp hemma hos henne börjar hon tycka att det är obehagligt. Men han anses oumbärlig i församlingen, karismatisk och mycket populär. När Sara anmäler honom för trakasserier försöker ledningen att sopa det hela under mattan. Sara anses besvärlig. Att ersätta henne är enklare än att ersätta Morgan.
Litterärt är ”Kyrktuppen” ingen höjdare. Men innehållet kan många känna igen sig i, nu handlar det om kyrkan men gränslösa personer i chefsposition kan finnas på många arbetsplatser. Romanen hade vunnit på att stramas upp mot slutet, Saras utsatthet och Morgans sätt att dyka upp som gubben i lådan blir väl långdraget.
Inger Lundqvist