Linda Olsson. Foto: Leif R Jansson/SCANPIX
Som ett lugnt och stilla vatten flödar Linda Olssons text fram över sidorna. Hon skriver i ”I skymningen sjunger koltrasten” varsamt om hur mörkaste mörker och tomhet mot alla odds kan bli grogrunden för närhet och kanske kärlek.
Många funderingar kring just kärlek, drömmar och förhoppningar uttalas mellan två av de tre huvudpersonerna som bor i samma radhus på Söder i Stockholm. Vi tror att vi älskar, när vi i själva verket vill bli älskade, som den svikna Elisabeth, en djupt deprimerad kvinna, säger. Hon blir ljuset i livet för en granne som är en musikälskande änkeman med ett liv präglat av böcker. Den tredje hyresgästen i trappuppgången är en udda ung och känslig tecknare, ensam också han.
Här och där får jag lite ovälkomna Paulo Coelho-vibbar, när det blir lite för rart och enkelt i det mörka. Förmodligen känner även Linda Olsson detta när hon i slutet av romanen antyder en oroande spricka i den sköra idyllen och lämnar till läsaren att fantisera vidare.
Bosatt i både Sverige och Nya Zeeland har hon gjort sig ett namn med romanerna ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger”, ”Sonat till Miriam” och ”Det goda inom dig”. De grep mig alla på ett djupare sätt än den nyutkomna boken. Det som går igen är hennes förmåga att lågmält ge ljuset en plats i det svåra, utan stora ord.
Inger Lundqvist