"The greatest love story of all time!" Den inledande frasen startade en diskussion kollegor emellan runt middagsbordet härom kvällen. "Twilightböckerna", tillägger kollegan som snart passerar in i medelåldern och han häcklas lite kärvänligt för sin vurm för det som vanligtvis brukar associeras med kärlekstörstande tonårshjärtan. Ihärdigt står han fast vid sin övertygelse: "The greatest love story of all time". Serien om den bleka men passionerade vampyren Edward Cullen och människan Isabella Swan har bevisligen en kemi som appellerar till andra än de givna.
Jag ställer frågan till de övriga åtta i samlingen och låter därmed en annan kollega avslöja vad jag själv skulle ha svarat. "Pride and prejudice". Att döma från reaktionerna är det lite mer rumsrent att utbrista Mr. Darcy och himla med ögonen i en vuxen skara än att digga vampyrkärlek. "It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune must be in want of a wife", passar jag på att citera från Jane Austens 1800-talsroman, men låter bli att recitera hela Darcys frieri till Elizabeth, som jag av någon märklig anledning kan utantill.
En annan kollega föreslår "Gone with the wind" - jo, en klassiker konstaterar skaran. Det svarta fåret kapten Rhett Butler möter den riviga Scarlett O'Hara i inbördeskrigets Amerika och het passion uppstår.
Den nyare och porrigare "Fifty shades of Grey" nämns också i sammanhanget.
Förutom att samtliga kärlekshistorier har blivit film har de också en annan sak gemensamt. De handlar egentligen om samma sak. En mystisk ganska knepig man (vampyr, snobbig, demonisk, sadistisk), överfylld av passion, möter en hyfsat kavat och stilig kvinna. Deras kärlek är inte självklar, den möter många hinder, "in vain" kämpar de stackars männen emot. Men förr eller senare sker det oundvikliga, oavsett läsarens ålder och kön, tidsålder och geografi: The greatest love story of all time.