Försök hitta en festivaltrubadur eller coverband som inte kan plocka fram ett par Status Quo-dängor när tillfälle ges. Inte det enklaste, jag vet. Det brittiska bandet har nu till och med själva lyckats med konststycket att låta som ett coverband av den oinspirerade sorten.
Var finns behovet av 22(!) akustiska Status Quo-låtar? Vem efterfrågar detta? Svaret är troligtvis av mer filosofisk än verklighetsbaserad art. För faktum är att det låter erbarmligt.
Att lyssna på "Whatever you want" i stråkversion är visserligen en upplevelse, men så är även en långvarig magsjuka. Och dragspels-boogie-versionen av "Rocking all over the world" som återfinns mot slutet av skivan lämnar mig tom i blick och sinne.
Varför?
Anders Samuelsson