Att flyttpacka är många saker. Jobbigt, pirrigt, peppande och modfällt på samma gång. Jag vill betona det sistnämnda. När ägodelarna ska sorteras och packas inser jag hur mycket ren skit jag tenderar att samla på mig. Hittade en fiskehåv i garderoben. Det närmsta jag kommit fiske de senaste tio åren är när jag handlat sushi, så varför jag har en fiskehåv nedstuvad med julpyntet är ett mysterium. Hittade även en vit Telia-mössa med könummer 43 i pannan. Varför jag valt att spara en gratismössa som ser ut som en vit kondom på skallen är också obegripligt.
Allra dystrast är dock insikten att dvd-samlingen som jag byggt upp under åren verkligen är helt värdelös. Föråldrat format, bökiga att få med sig och noll andrahandsvärde. Optiska lagringsmedier är sannerligen passé. När både tv-serier och filmer - nya som gamla - är tillgängliga via några enkla knapptryck på tv-dosan eller via datorn finns det ingen annan anledning än möjligtvis ren nostalgi att hålla kvar vid sina surt förvärvade dvd-rullar.
Jag kollade runt om någon var intresserad av att få ett eller två dussin filmer. Fick noll respons. Jag lovade att skicka med en fiskehåv och Telia-mössa. Fortfarande ingen respons. Slutade med att jag stuvade ner hela samlingen i två svarta sopsäckar och skrikhävde dem från balkongen.
Blu-ray-samlingen packade jag dock ner, men vid nästa flytt är det garanterat dess tur att åka ner i sopsäckar. Jag tror inte att fysiska utgåvor kommer att dö ut helt och hållet i framtiden, men att de likt EP-skivor kommer att begränsas till mindre antal och riktas mot hardcore-samlare som gladeligen pungar ut några hundralappar extra för ett läckert omslag och annat smågott. För den stora massan är det helt ointressant att samla på sig en massa otympliga fodral (liksom begagnade Telia-mössor). Det bevisade helgens flyttpackning.
Carl Brännström