Alla har vi författare som vi läser sällan, eller inte alls. Några av mina är så pass kända som Jan Guillou, Jonas Gardell och Sara Lidman.
Anledningarna kan variera. Som när det gäller Liza Marklund. Hennes genombrottsroman "Sprängaren" tyckte jag, som de flesta andra, var bra. Men så gjorde hon ett i mina ögon dumt uttalande om livet i hembygden (Piteå), vilket räckte för att skippa henne.
17 år senare tar jag med henne på sommarens recensionslista. Böckerna om och med kvällstidningsjournalisten Annika Bengtzon ska få sitt slut, och jag blir nyfiken på den sista, "Järnblod". Det känns lite splittrat och svårt att hänga med från början. Vore uppenbarligen lättare komma in i handlingen om jag läst seriens närmast föregående.
Men så fasar Liza Marklund alltmer in sig på Annika Bengtzons alltmer förtvivlade sökande efter sin försvunna syster Birgitta. Spåren leder till bruksorten Hälleforsnäs där de växte upp, och möten med gamla ortsbor skildras på ett konkret och träffande sätt som gör dem lätt att se framför sig.
Mot slutet av boken ska flera trådar åter knytas ihop, vilket väl är nödvändigt med tanke på att serien tar slut. Där finns också ett avsnitt om hur kvällstidningens pappersversion läggs ner, tänkvärt om än en bihistoria.
Men totalt sett gillade jag "Järnblod"; det märks att Liza Marklund är en driven skribent. Även om jag hoppas att hon numera ser med mildare ögon på sin egen uppväxtmiljö.
Stefan Holmberg