Anita Nilsson. Foto: Privat
En del texter är korta, andra längre. Men allt hör samman likt pusselbitar i det som kallas livet.
När Luleåförfattaren Anita Nilsson skriver handlar det alltid om livet, på ett eller annat sätt, även när döden gör sig påmind. Det är vardagligt, livsnära, kärleksfullt. Med glimten i ögat.
Så var det redan vid debuten med "I stället för rapport" (1985) och så har det fortsatt. Så är det med den nu utkomna boken "Allt hör ihop".
Livet har obönhörligt rullat på. Glädje och sorg har passerat. "Vad har du ägnat dig åt?", frågar någon. "Kärlek", svarar hon. Det enda riktigt svåra här i livet har varit förlusterna.
För åren går. Morsan har blivit farmor och den som har barnbarn har inte tid att känna sig gammal. Maken dog efter 30 goda år, men Mannen kom i stället. Och när allt kunde ha grumlats har Anita bara fått ett skarpare öga, en större erfarenhet.
Hon vet hur man delar med sig.
Spegeln kan man lämna därhän, för det är inte det som syns som räknas – utan det som känns. Det är egentligen inte så mycket man måste när man blir äldre. Det handlar mer om att njuta av det stora i det till synes lilla. Anita vet hur man formulerar det i ord. Vad gäller upptäckter kan man alltid hoppas på något nytt.
"Allt hör ihop" är en bok att känna igen sig i, texter till tröst, texter till glädje.
Tillvaron mitt i prick, fångad med en kåserande enkel ton som är Anitas eget kännemärke. Enkelt, nära, innerligt, varmt.
Åke Lundgren