Utbudet av romaner om kvinnor som passerat sextio är inte stort. Just därför är det lite ledsamt att läsa Hilary Boyds "Våra bästa år" och inse att det här inte heller är en bok jag kan låna ut till läshungriga jämnåriga. Boyds förra, "Torsdagarna i parken" hamnade också i samma kategori.
Inledningen är pang på, efter ett långt äktenskap ska Joannas make Lawrence gå i pension från universitetet och hyllas vid en stor fest som kollegorna ordnat. Nu ska det fria livet börja, de ska resa tillsammans och uppleva saker. En resa till Kina väntar.
Men då avslöjar Lawrence att han vill skiljas, han har handlöst förälskat sig i en arbetskamrat. Förhållandet har pågått i ett år. Johanna blir helt nedbruten, de vuxna barnen rasar och utgifterna för det stora huset blir för höga för henne ensam.
Men när den skådespelande sonen presenterar en ung vacker manlig kollega som inte har någonstans att bo under repetitionerna av en ny pjäs får han klartecken att flytta in i huset tillfälligt, mot en mindre avgift. Killen är synnerlig attraktiv. Gissa hur det går!
Det som kunde ha blivit riktigt intressant blir bara genant, mest på grund av min realism. Banalare än så här blir det bara inte. Att Joanna sedan reser sig, tar tag i sitt yrkesliv och börjar om hjälper inte mycket.
Hilary Boyd har flyt i sitt skrivande, men innehållet blir för tunt. Med andra ambitioner skulle det ha kunnat bli en helt annan historia.
Inger Lundqvist