När jag var 15 år skulle Metallica spela i Stockholm, och en kompis försökte övertala mig att följa med honom på konserten. Till slut tackade jag nej, kanske var jag lite rädd och orolig inför resan trots att det egentligen inte fanns någon anledning och jag föreställde mig egentligen inte några risker. Tre år senare dök ett nytt tillfälle upp, och jag gjorde ett annat val och såg Metallica live för första gången. Sedan dess har jag varit på ett otal konserter med mängder av band, och besökt mässor och andra tillställningar som mina intressen fört mig till.
Om jag hade varit i Paris den 13 november hade jag mycket väl kunnat tänka mig att gå på konserten med Eagles of Death Metal. Nyhetsrapporterna om massakern i konserthuset Bataclan stack därför lite extra i hjärtat, jag kände till musikerna som stod på scenen och kände samhörighet med publiken som var där. Med en klump i magen följde jag dramat från de första nyhetsrapporteringarna till upplösningen sent på natten. Närmare 100 personer som var i staden och gick på konserten kom inte levande därifrån.
Att ett val av fredagsnöje ska få sådana konsekvenser är obegripligt. Men det är mycket som är obegripligt i världen, och drabbar de som är oskyldiga. Sett i ett större perspektiv var helgens händelser bara en droppe i havet. Det kan kännas hopplöst, hur ska någon kunna skydda sig? Hur ska vi våga leva livet utan begränsningar? Hur kan de som drabbats gå vidare?
Frågorna är inte nya, och något absolut svar finns inte. Det är svårt att bestämma sig för att inte vara rädd, även om vi säger till varandra att vi måste försöka gå vidare.
Jag säger det en gång till, utan att vara säker på om jag i alla lägen kan följa det själv: Var inte rädd, lev livet, känn hopp.
Andreas Eriksson