Smaken och doften av äpplen genomsyrar Maria Fröjdhs roman "2,32 meter under havet". Cox Orange beskrivs som en flerstegsraket, först som honung, sedan som päron och nötter. Eller sorten gul Richard som luktar sött och den syrliga och goda Alice.
Richard är den nyblivne änkemannen som hittat en yngre kärlek och nu flyttar med den tonåriga dottern Alice och hennes mormor, Tora. Sällskapet färdas i en gammal rostig folkvagnsbuss, från den sålda äppelodlingen på Österlen till Kristianstad där de ska bo i en lägenhet i ett nybyggt och kalt område. Ett av skälen är pappas fästmö, Maud, reseledaren som inte vill bo på landet. Det tunga jobbet med beskärning, gallring och bevattning är ingenting för henne.
Alice mår dåligt, hon saknar sin mamma och äppelträden, hon rasar mot fadern och den påtvingade flytten. Hon markerar genom att matvägra, stannar i sängen i månader, slutar duscha och vägrar gå till skolan. Pappan och dottern är helt uppfyllda av sina egna trauman. De mår sämre och sämre.
Jag fängslas av Maria Fröjdhs träffande berättelse av ett sorgligt psykologiskt drama, välskrivet och sparsmakat. Det känns som 60-tal, en tid då anorexi förmodligen var förhållandevis okänt för gemene man.
Alices far står handfallen, han klarar varken att hantera sin egen eller dotterns ångest. Ett uppvaknande och antydan om ljus avslutar lyckligtvis tragedin.
Inger Lundqvist