Det är mycket val just nu. Överallt. Inte så konstigt förvisso. Det är ju trots allt vårt gemensamma lands kommande inriktning som skall avgöras. Cynikern säger att det knappast spelar någon roll vem som står vid rodret, då det bara rör sig om grader av dåligt som skiljer. Men förhoppningen måste väl ändå vara att det rör sig om människor som bryr sig och har en övertygelse som de följer och inte bara säger det som är mest troligt att ge dem makt och inflytande. Det här är det första valet någonsin som jag velar om vad jag skall rösta på. Livet var enklare när jag var ung och såg livet i blott svart eller vitt. Nu när spektrat är väsentligt bredare och mer nyanserat infinner sig också tvivlet. När jag velar som mest tänker jag på musik. Vad de olika partierna gillar för musik, rättare sagt. Eller snarast, vad de olika ungdomspolitikerna som jag gick gymnasiet samtidigt med gillade då. Då var det lätt.
Moderaterna gillade synt, i den mån de överhuvudtaget erkände att de gillade modern musik och inte bara imagelyssnade på P2:s klassiska sändningar. Folkpartisterna var så få att det var svårt att riktigt få kläm på preferenserna, men frisyrerna indikerade Rick Astley. Centerpartisterna gillade vad helst som handlade om öppna landskap och kristdemokraterna gillade Freda', förutom en del som var inne på U2:s nya "Joshua Tree"-album och svåra religiösa grubblerier. Sossarna gillade vad fanken som helst som var på radion, Ulf Lundell eller heavy metal och den kommunistiska ungdomen var oftast gothare eller punkare. Miljöpartisten var ny på marknaden och drogs fortfarande i huvudsak till spelglädjen i gamla polkor och schottisar. Nydemokraten fick extra drag under galoschen av Lili & Sussie.
Om allt ändå framstod lika tydligt i dag. Ack och ve.
Magnus Ericsson