Foto: FREDRIK SANDBERG / TT.
"Äntligen stod prästen i predikstolen."
Så börjar Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, med en försupen präst som gör sig redo att ta sig an sin församling efter en hård natts drickande. Så börjar även "Preacher" av Garth Ennis och Steve Dillon. I övrigt är likheterna få mellan Gösta Berling och Texas-predikanten Jesse Custer.
Jag läste "Preacher" när den dök upp i den svenska serietidningen "Magnum", och det var en omtumlande upplevelse. Jag hade aldrig sett något så brutalt, motbjudande och chockerande. Men det är inte enbart för sin chockverkan som "Preacher" gått till historien som en av de bästa serieberättelserna som någonsin gjorts. De komplexa personporträtten, den komplicerade och genomtänkta handlingen och de ständiga överraskningarna är vad som gjort den till ett mästerverk.
Allt publicerat i 75 nummer av en amerikansk serietidning utgiven 1995-2000. "Magnum" lades ner 1997, så jag läste slutet av "Preacher" på engelska tack vare biblioteket. Redan då talades det om att den vore perfekt för filmatisering, men jag var tveksam. Skulle en så våldsam och komplicerad berättelse fungera på film?
Men nu finns "Preacher" här i rörliga bilder, som tv-serie vilket gör det teoretiskt möjligt att rymma de flesta av handlingens spår. Många av mina serievänner har också gett tummen upp efter första avsnittet, men jag är fortfarande lite skeptisk. Som alltid blir det kompromisser, och inledningen slår inte alls lika hårt som den knockout som var första numret av serietidningen. Men mörk humor är det gott om, och fina skådespelarprestationer. Och visst finns våldet med, men då har man inte ens nosat på de mest motbjudande scenerna som kommer längre fram. Vågar man ta med allt från serierutorna? Antar att jag måste fortsätta följa tv-serien, om inte annat för att se var man dragit gränsen.
Andreas Eriksson