Kyligt. Kurt Russell och Samuel L Jackson spelar två prisjägare i ett snöigt Wyoming, i Quentin Tarantinos "The hateful eight". Foto: SMPSP.
Quentin Tarantino är tillbaka i omisskännlig stil, med en western i snöstorm. Men under smatterdialogen och den makabra humorn lurar ett nytt allvar som gärna hade fått ta större plats.
Man skulle ha varit där. Det har inte ens gått två år sedan Quentin Tarantino arrangerade en genomläsning av manuset till "The hateful eight" (namnet kommer från att detta blir regissörens åttonde film, reds. anm) inför publik, men evenemanget har redan fått ett mytologiskt skimmer. De 1 600 personerna i publiken på anrika United Artist Theater i Los Angeles var i extas, och Quentin Tarantino – som bittert hade skrotat filmprojektet efter att manuset läckt ut på nätet – bestämde sig för att göra filmen i alla fall.
Det är inte svårt att föreställa sig "The hateful eight" på en teaterscen. Nästan hela filmen utspelar sig på ett värdshus mitt ute i den amerikanska vildmarken, dit en brokig grupp människor har tagit tillflykt undan en snöstorm.
Två av dem är prisjägare, på väg till närmaste stad med sina byten: en stapel med lik och en högst levande mördare, den mystiska Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh i högform). De får sällskap av värdshusvärden, en sheriff, en bödel, en åldrad sydstatsgeneral och en cowboy.
Den allmänna laglösheten och såren efter inbördeskriget färgar deras samtal, och långsamt lär vi känna var och en. Men vad är sanning och vad är lögn?
"The hateful eight" är en uppvisning av Quentin Tarantinos signaturstil, där våldet fungerar som ett slags utropstecken till den smattrande dialogen. Det är skruvat och roligt – och lite fånigt, när blodsplattret och nördreferenserna tillåts dominera.
För här finns också en annan film, under allt larmande. En vemodig och vacker film, där kameran stumt betraktar de vita vidderna, där den vilar flera minuter på ett slitet, snöklätt krucifix som tittar bedjande upp mot himlen medan Ennio Morricones ödesmättade musik rullar ut ur högtalarna.
Och under alla n-ord och barnsliga försök att provocera (som att filmens enda kvinna är den som får absolut mest stryk) så finns också en genuin vilja att undersöka smärtsamma kapitel i USA:s historia. Men den tjattriga dialogen och slapstickvåldet skymmer sikten för ett större allvar. Det känns som att 52-årige Quentin Tarantino har växt ur sina egna manér, att han vill något annat, men ändå klamrar sig fast vid det välkända och hemtama.
Karin Svensson/TT
Det är skruvat och roligt – och lite fånigt.