Ozzy Osbourne ur Black Sabbath. Foto: Esbjörn Johansson/Falu-Kuriren/
Okej, sommaren är här. Fast när jag skriver det här är det bara nio grader varmt ute. I vilket fall som helst, alla kan nog känna igen sig i att det finns musik som är starkt förknippad med sommar, stekande sol och stickande hud. Självfallet är det högst individuellt, men för mig finns det inget som är mer sommar än "Sabotage" med Black Sabbath. Skivan släpptes 1975 och fick ovanligt bra recensioner i media. Det är lätt att glömma, men Black Sabbath blev i princip alltid sågade i pressen under deras tidiga karriär. Nåväl, för mig börjar relationen med albumet sommaren 1998. Första månadspengen för sommaren hade just landat i min plånbok. Jag cyklade in till stan. Sedan tidigare ägde jag två album med Black Sabbath, nu var det dags för ett tredje att ställa vid sidan av deras debutskiva "Black Sabbath" och femte albumet "Sabbath Bloody Sabbath". Vid den tiden fanns det säkert tre eller fyra skivbutiker bara inne i centrum och jag valde den som låg en bit bort på Nygatan. De hade bäst hårdrock där. Valet föll på "Sabotage". Enda anledningen var att den fanns inne just då. Annars hade det lika gärna kunnat bli "Vol. 4", "Paranoid" eller "Never say die". Då hade jag sannolikt skrivit samma krönika om något av de albumen istället. Jag minns inte exakt vad jag tänkte när jag lyssnade på skivan första gången, men den följde med hela sommaren. Svänget i "Hole in the sky", världens kanske hårdaste riff i "Symptom of the universe", dramatiska "Megalomania" och ryckiga "The thrill of it all". Alla påminner om hur det är att vakna på morgonen inrullad i ett lakan (en förmåga jag fortfarande har kvar) och solen strålande i ögonen. Nu i sommar då? Just nu är dubbelalbumet "Bitches brew" med Miles Davis från 1970 en stark kandidat. Men det är först när sommaren är över som jag kan veta säkert. Dennis Fahlgren