Marvel är i bra form just nu. Bioaktuella Guardians of the Galaxy har kammat hem finfina betyg världen över och senaste Captain America-rullen hör till de bästa serietidningsfilmerna jag sett på flera år. Samtidigt finns det tydliga begränsningar i formatet som (efter drygt 20 filmer med samma tema) börjat göra sig alltmer påminda. Jag tänker framförallt på det extremt förutsägbara i att hjältarna alltid klarar sig.
Om vi tar Captain America: The Winter Soldier som exempel: Den hade oförskämt snyggt koreograferade actionsekvenser, pulshöjande musik, perfekt tempo och en läcker mix mellan 70-talsdoftande spionthriller och modern actionfilm. Trots det blev jag aldrig sådär överdrivet engagerad i den, helt enkelt för att jag vet att huvudpersonen inte kommer att trilla av pinn. Det spelar liksom ingen roll hur mycket stryk Captain America åker på, om han faller nerför ett svävande jätteskepp, riskerar att sprängas av en missil eller blir skjuten femton gånger i ljumsken. Regissören kan slänga in hur mycket slow motion-effekter och stråkmusik som helst. Han kan mata oss med bilder när huvudpersonen ligger livlös på marken, smutsig och blodig och med slutna ögonlock. Vi vet att vår muskulöse hunk-protagonist i slutändan ändå kommer att resa sig upp, borsta bort dammet från axlarna och tralla vidare i nästa uppföljare.
Hur mycket jag än gillar flera av Marvels filmer så saknar jag den där nerviga oförutsägbarheten. Jag saknar den mer och mer. Det går inte göra hur många filmer som helst som bygger på samma premiss utan att någonsin rucka på grundstenarna. Så länge jag vet att huvudpersonerna sitter helt säkra kommer jag aldrig att höja på ögonbrynen när de hänger med fingertopparna från en klippa eller kämpar för att desarmera en bomb med bara en halv sekunds tidsfrist. Det är bara slöseri på puls.
Carl Brännström