Jag satt ensam på den buss som går mellan Skellefteå och Umeå och funderade. Framför mig satt två äldre kvinnor som pratade om allt möjligt, så som vänner ofta gör. Jag hörde deras röster som ett sorl, men så småningom kom de in på någonting som fångade min uppmärksamhet; Annika Norlins sommarprat. Samma sommarprat som jag lyssnat genom, bara några dagar innan, och bugat mig inför.
Annika Norlin är, för er som är lyckligt ovetandes, ett geni. Kvinnorna på bussen däremot kunde inte för sina liv förstå hur någon kunde göra ett sommarprat om PMS. Den ena av de två lät genuint undrande men den andra skrattade lite hånfullt och påstod att hon då inte förstod sig på världen längre. Hon lät lite äcklad, obekväm.
Här hade jag kunnat börja fundera över hur inte de, som ändå skulle kunna ha en aning om vad både PMS och den okunskap som finns kring mens gör med en, tyckte att det var bra att någon lyfte på locket. Men istället började jag fundera på vad deras sommarprat hade handlat om, i en värld där de också haft varsitt sommarprat i P1. Och mitt, vad skulle mitt sommarprat ha handlat om?
Kanske skulle det ha handlat om min uppväxt, det verkar vara ett populärt tema. Om hur jag växt upp i lilla Byske, någonstans i Norrland. Om hur mina jämnåriga retade mig för allt ifrån att jag var en pluggis till mina ännu obefintliga bröst. Det hade även kunnat handla om fotboll, feminism, att plocka blåbär eller springa en mil. Eller kanske inte.
Jag hade kunnat prata om PMS eller mens, det behöver uppenbarligen fler prata om. Jag hade nog pratat om någonting som jag tycker att vi behöver prata mer om. Utnyttjat varje sekund för att försöka hinna lyfta lite på locket och kanske göra en och annan tant obekväm. Jag tror nämligen att det är ett ganska gott betyg.
Emelie Häggström