Foto: Wade Payne.
I början av denna månad meddelande Emmabodafestivalen att de bokat Mr Cool till sommarens festival, en artist vars texter - för att göra en lång historia kort - är fyllda av sexism, homofobi och rasism. Bokningen kritiserades hårt och fick både namninsamlingar och Facebook-grupper som motståndare.
Själv står jag inte bara bakom de som rasade över saken, jag är en av dem. För när en festival som förra året var längst ifrån att boka jämställt nu dessutom planerar in rent kvinnohat i programmet blir jag förbannad. Sedan kom frågan som den som reagerar så ofta får höra; "Hur orkar du bry dig?". Som om det naturliga tillståndet vore likgiltighet.
Kort därefter träffade jag genom mitt jobb en grupp 16-åringar som samtalade om musik. Efter att ha uppfattat att de flesta var intresserade av musik, men inte av texter, kunde jag inte låta bli att ställa frågan; "Skulle ni fortsätta lyssna på en låt om ni gillade musiken men insåg att texten kränkte, sårade och skadade människor?". Deras svar var enhetligt, alla nickade och plötsligt förstod jag varför alla undrar hur en orkar bry sig trots att ingen någonsin får frågan "Hur orkar du låta bli?".
Det finns de som inte låter helhetsintrycket förstöras av misogyni. Visst låter det snarast som apati, att människor tar in, men ändå ser förbi? För mig finns det ingenting så onaturligt som likgiltighet. Däremot är jag rädd att den smittar av sig. Jag vill därför uppmana alla i min omgivning att i fortsättningen välja musik på samma sätt som jag väljer ekologiska vindruvor.
De kostar förvisso lite mer, men priset en betalar för att minska på mängden gift som en stoppar i sig måste ändå räknas som en investering. Världen är full av skit som förpestar en ändå, så när du kan välja, låt bli att ta med den skiten in när du med dina hörlurar stänger ut världen.
Emelie Häggström