Karl-Ove Knausgård fortsätter att utgå från sitt liv i sitt författande och ger ut fyra årstidsböcker där han skriver till det ofödda barn som han bara har sett på ultraljudets suddiga bild. Syftet är att visa hen den fantastiska värld som vi lever i. Samtidigt erkänner han att barnet naturligtvis kommer att göra sig en egen bild och att få visa världen för sitt barn skänker hans eget liv mening.
Den första boken, "Om hösten", innehåller 60 korta texterna, alla miniessäer med reflektioner kring olika företeelser och utgör en sorts encyklopedi som gåva till den ofödde. Det är ämnen som blandar både högt och lågt, som skymning, sol, piss, blod, feber, ensamhet, tankfartyg, getingar, tuggummi, flaubert, spyor, toalettstolar, förlåtelse och krig. Rubrikerna blir utgångspunkten i en associationskedja kring ämnet där han med uppriktighet som inte är mästrande lugnt förklarar sina erfarenheter och tankar om världen.
Genom att försöka ta barnets perspektiv lyckas han beskriva verkligheten på ett mer förundrat sätt. Men trots det vackra språket vet jag inte riktigt vem den här boken riktar sig till (förutom till barnet). Den magi som han brukar skapa i sina texter uppstår inte på samma sätt i det här korta formatet.
Maria Eriksson