Vänskap. Mowgli och hans vargmamma Raksha i ”Djungelboken”. Foto: Disney.
Som liten grabb gick jag med i scouterna. Vi kallades vargungarna och jag fick mitt alldeles eget namn, nämligen Riki Tiki Tavi.
När jag frågade vad det betydde så fick jag rådet av min ledare att läsa ”Djungelboken”.
Jag gjorde så och blev helt fascinerad av Rudyard Kiplings historia om Mowglis äventyr i djungeln. Och om du vill veta så är Riki Tiki Tavi en modig mungo som räddar sin familj från ilsken orm.
Han finns tyvärr inte med i den här filmen heller. Däremot får vi träffa Mowgli, Bagheera och förstås djungelbjörnen Baloo.
För om du mot förmodan inte hört talas om berättelsen så handlar det om människovalpen Mowgli som uppfostras av en vargfamilj i den djupaste indiska djungeln.
Han trivs med sin flock och har en mamma, Raksha, som verkligen bryr som om sin adopterade son.
Det finns några riktigt vackra scener mellan dem. Då är det lätt att känna den vänskap som kan uppstå mellan människa och djur.
Fast säg den lycka som är beständig. Tigern Shere Khan har inte bara ett, utan två onda ögon till Mowgli. Han ska dödas till varje pris.
Det är förmodligen därför det satts 11-årsgräns på filmen och att den inte heller dubbats till svenska.
För när Shere Khan dyker upp så rycker jag till riktigt ordentligt i biofåtöljen och känner hur liten Mowgli är i den vilda naturen.
Samtidigt sitter jag och funderar på den bild som Kipling gav oss av tigern. Det kanske inte är så underligt att den ståtliga katten riskerat utrotning de senaste åren.
Det finns naturligtvis också kopplingar till den tecknade versionen av ”Djungelboken” eftersom det är Disney som producerat.
Jodå, vi får höra livsnjutaren Baloo sjunga och även kung Louie som vill åt elden till varje pris.
Som du säkert förstått är jag barnsligt förtjust i den här sagan. Det är både spännande och roligt. Men som sagt, lite väl dramatisk för de mindre barnen. Så människovalparna bör åtminstone lärt sig läsa textremsan innan de får gå in salongen.
De engelska rösterna sitter också perfekt. Christopher Walken passar sällsynt väl som kung Louie. Bill Murray är lika bra som Baloo. Och jag blir dessutom hypnotiserad av Scarlett Johanssons stämma. Då förstår du säkert att hon ger stämma åt Kaa, pytonormen med rätt att slingra sig.
De dataanimerade djuren känns verkligen levande. Men mest levande är Neel Sethi som spelar Mowgli. En så gullig kille är det bara att älska.
När Shere Khan dyker upp så rycker jag till riktigt ordentligt i biofåtöljen och känner hur liten Mowgli är i den vilda naturen.