Alla samhällen har sitt förhållande till mänsklig svaghet och mentalsjukhusen är en del av vår 1900-tals historia. I skulpturparken vid Umedalens före detta sjukhus finns en installation där galvaniserade badkar på högkant sticker upp ur marken. Den är tillägnad dem som vistats där och utsattes för varma långbad och andra mer eller mindre vetenskapliga metoder. Beckomberga, som ritades av samma arkitekt, har fått ett kärleksfullt ode av Sara Stridsberg. Mentalsjukhuset stod för omsorgstagande, men också isolering från det övriga samhället. Det var på gott och ont, som för Nelly Sachs och Sigrid Hjertén.
Sara Stridsberg berättar ofta ur en ung flickas perspektiv. Här heter hon Jackie och har en pappa, Jimmy Darling, som på grund av alkoholism och ett barndomstrauma hamnar på Beckomberga efter ett självmordsförsök. Föräldrarna skiljer sig och Jackies mamma drar sig undan, så hon lämnas ensam med sin oro för pappan och dras till sjukhusmiljön. Genom henne möter vi patienter och personal. De är så kärleksfullt skildrade, särskilt Olof, den sista patienten som inte klarar utslussningen efter ett helt hospitaliserat liv, men även den våldsdömde Paul som Jackie lockas av. Det finns en stark sorgsenhet i den vackra prosan, men det är ingen eländesskildring. Kan man rädda en annan människa, kan kärleken rädda? frågar Jackie.
Maria Eriksson