Imorgon släpps Destiny: Årets mest förhandsbokade spel. Jag har dock inte lagt någon bokning och kommer inte att köpa det på premiärdagen heller. Förmodligen inte under september överhuvudtaget. Anledningen: Destiny är för omfattande. Det finns inte en chans att jag kommer att ha tid/tålamod/ork att på allvar sätta mig in i Bungies superdupermegastora spelvärld och verkligen njuta av det. Inte nu.
Likt saffran och bra svensk film är tid en bristvara som sinar mer för varje år. Som fjunig 13-åring var det en helt naturligt att plöja ner 50 timmar i vartenda spel jag forcerade in i skivläsaren. Under en synnerligen prepubertal period var spelets längd otroligt viktig; allt under 15 timmar var för lite. När jag läste recensioner jagade jag alltid efter meningen där skribenten avslöjade hur många timmar äventyret varade. Jag kunde väga mellan att köpa eller inte köpa ett spel beroende på hur många timmar det gick att krama ur det. Kvantitet och kvalité var samma sak.
Idag är det annorlunda. Även om ett och annat skrovmål (Skyrim, Watch Dogs och så vidare) slinker ner, föredrar jag oftast korta spel. Korta och koncisa. 6-7 timmar känns alldeles lagom. Ibland räcker det gott med två timmar. Det är helt upp till vad det är för spel och vad det vill förmedla. Det viktigaste är att jag får fokuserade upplevelser, avskalade på utfyllnad och repetition. Ett spel blir inte bättre för att jag tvingas kriga mig igenom tolv identiska rum istället för ett eller två unika. Titlar som Valiant Hearts, Octodad och Papers, please är ypperliga exempel på korta spel som lämnar större intryck än spelen som tar 20 timmar att klara ut. Matiga rollspel och feta onlinelir i all ära, men för mig har den trötta devisen underbart är kort aldrig känts så aktuell som nu.
Carl Brännström