Min fästmö – en kvinna av skönhet, vishet och ritualer – satt en ledig morgon och tittade på morgon-tv. Jag brukar inte orka med sådant konstruerat mys som TV4 slungar ut i etern. Det brukar lämna mig med överväldigande känsla av att jag bara inte förstår världen. Men eftersom jag saknade henne, efter att ha varit borta för mycket, satte jag mig i morgonsoffan, sörplade te och knaprade mackor med ost. Lite var jag förberedd på hur mycket jag skulle bli tvungen att behärska mig från att kasta mig över fjärrkontrollen och skicka livsnjutar-Steffo och hans dansanta kollega in i evigheten med ett enda brutalt knapptryck.
Samtidigt, på SVT, pekade en getabocksskäggig meteorolog i beige kavaj på en blek bild på strandlinjer, gränser, siffror, solar och moln. Reprismaskinerna var laddade med en återblick från samtalet tidigare på morgonen med numera konsulten Anders Borg, som dessa dagar uppbär arvode för att strömlinjeforma och konkurrenskraftsrusta vårt östra grannland. Han använde ord som "makt" och "instrument". Över på TV4 brusade den dansanta kvinnan upp sig över en somrig sallad som en otvungen kock i studion slängt ihop och avfärdade den summariskt som "asgod".
De andra två gästerna i TV4-studion var en ung kvinna med fantastiskt afro och en My Little Pony-sticketröja och hennes kompis i brun skjorta med 1980-talsafrikanskt mönster. De vurmade för äkta tequila. Inte det där hurvet som kräver salt och citron, utan en konnässörvariant, förmodligen destillerad av organisk agave, traditionellt skördat för hand av genuina, genuint fattiga människor. Livsnjutaren smackade vällustigt på en isig drink de blandat och klockan kröp skadeskjutet mot tio. Tequilatjejerna begrep jag mig på, till och med Anders Borg, men tvångsmys medelst grogg, knappt halvvägs till lunch – det är bara knäppt.
Magnus Ericsson