I torsdags gjorde jag något jag inte gjort på flera år. Jag tittade på en film på TV6. Det var som att åka tidsmaskin tillbaka till 2004 - en tid då tv-tablån fortfarande, likt kyrkan dessförinnan, besatt kraften att samla massorna vid givna tidpunkter. För en så genuin upplevelse som möjligt tittade jag utan fuskmedel. Jag spolade aldrig bort reklampauserna medelst digitalboxen. Jag gick aldrig in på IMDB via surfplattan eller pausade för att posta selfies med sepia-filter på mobilen. Jag såg "Gladiator" som jag skulle ha sett "Gladiator" 2004, och det var precis så irriterande och utdraget som jag föreställt mig.
Reklampauser hela tiden. I ena minuten: Russel Crowe blir förråd och såld som slav. I nästa: Sportmüsli. Senare: Russel Crowe brottas med en tiger. Klipp till deodorant. Russel Crowe ser sin militärpolare hängas, å nej hur kommer det att gå, vad... "Köp tre spetstrosor och få den billigaste på köpet". Det var ett förbannat hoppande hela tiden och jag kände mig otroligt maktlös, ja, nästan naken, som om det var filmen som satte reglerna och bestämde när jag fick gå på toaletten eller hämta en tårtbit i köket.
Det fanns stunder då jag kände mig lika mycket som en slav som Russel Crowes rollkaraktär. Man kan tycka att en sådan sak skulle hjälpa att relatera till filmen, och det kanske det gjorde, i 15-20 minuter, innan TV6 bröt för ännu ett reklamblock. När så filmen var slut 17 timmar senare skakade jag av missbehag och kunde tydligt erinra mig om hur jag för tio år sedan känt exakt detsamma. Kolla film enligt tv-tablå är fruktansvärt och en företeelse jag hoppas att de flesta lagt bakom sig, för att på sin höjd blicka tillbaka på under sena, druckna festbjudningar och skratta och gråta åt.
Carl Brännström