Foto: Matthias Schrader.
Förra veckan skrev jag om förtvivlan och sorg. Nu känns det lite bättre, men sorg verkar vara något man inte bara bestämmer sig för att inte längre ha. Den där skiten trillar över en när man minst anar det. Plötsligt sitter jag, som ett osedvanligt stort fån, och bara stirrar på några löv med klump i bröstet. Mitt fokus kommer och går och jag kan inte riktigt bestämma när jag har tillgång till det. Jag känner igen känslan. Den har funnits hos mig förut. Men jag tror inte jag riktigt förstod vad det var alltid.
Som då, när insikten att min första kärlek verkligen var mig förlorad. Den gången förstod jag ingenting, men jag var väldigt ung också. Jag skrev låtar som något slags sätt att försöka bearbeta vad som hänt och kanske för att få sympati. Och jag lyssnade på musik som borrade sig in i hjärtat och resonerade i ton med min sorg, saknad, hopplöshet. Låter sjukt muntert, va?
Oftast har jag funnit glad musik helt främmande, om inte till och med avskyvärd, i sådana situationer. Ändock om de som tyckt att jag borde lyssna på något som muntrade upp mig istället, påstått något som framstår helt logiskt. Men som i matematiken så kan två minus bli ett plus.
Här kommer Jonas Bergstenin i det hela. I veckan kom hans debutalbum ut och på detta finns låten "Gör inget dumt nu". En låt som sparkade mig rakt i veka livet. Efter jobbet i onsdags lyssnade jag på den om och om igen. Tårar och sedan lyssna om igen, från början. Han Jonas är såklart mycket yngre än mig och hans vän har inte gått vidare, men oron och kärleken, trots allt konstigt, den är den samma som min. Resonans, när musik och konst slår som allra hårdast.
Sånt kan vara ett rent sammanträffande, att något mediokert bara råkar pricka mitt i synen. Fast jag vet inte om det spelar någon som helst roll? Bara läk mig.
Magnus Ericsson