I onsdags släppte Marvel (äntligen) första trailern till "Captain America: Civil war". Som förväntat står handgemäng mellan forna vännerna Captain America och Iron Man på dagordningen, och av det lilla som skymtar förbi ser det riktigt lovande ut. Inte för att det smäller högt, sprejas kulor och utdelas högoktaniga knogmackor ur fysiskt omöjliga vinklar, utan för att den verkar dela samma filmspråk och ton som briljanta föregångaren "The winter solider".
Sistnämnda står sig som en av de allra bästa Marvel-rullarna som producerats och mycket av storheten ligger i att den inte kretsar kring något storskaligt utomjordiskt, överjordiskt eller underjordiskt domedagshot. Istället hade den en nerv och ett manus som stundtals flörtade hejvilt med konspirationsthrillers á la 1970-tal. Fightscenerna var rysligt snyggt filmade och påminde i koreografin mer om "The raid" än en typiskt serietidningsfilm. Kameraarbetet, ljudbilden och presentationen av titelskurken var dessutom briljanta. Att trailern till "Civil war" på knappt två minuter lyckas väcka samma känslor hos mig som under "The winter soldier" är därmed ett mycket gott tecken.
Jag gillar verkligen när Marvel vågar lägga ner de stora trumpinnarna och satsa på en berättelse som inte uteslutande bygger på att hjältarna måste rädda världen. Det finns så mycket mer att hämta i de personliga berättelserna. I "Civil war" kommer vänskapsband att brytas och relationen mellan några av Marvels mest älskade rollfigurer att förändras för alltid, och att se Roger prata om att Bucky är hans vän, varpå Tony Stark svarar "so was I", träffar hundra gånger hårdare än alla kosmiska dödslasrar i världen. Om Marvel nu bara har stake nog att faktiskt döda en av sina karaktärer så kan "Civil war" mycket väl bli deras mest dramatiska, emotionella film hittills.
Carl Brännström