Unni Lindells kriminalromaner är inte kända för att vara mysläsning precis. Inte heller den senaste, "Där satan har sin tron".
Hon är så skicklig, skriver rakt på och tecknar miljöer och stämningar utan krusiduller. Man känner direkt hur dåligt kriminalinspektör Marian Dahle mår psykiskt, och det blir bara värre.
Efter en fasansfull händelse i en tidigare bok är hon brännskadad och sjukskriven. Men när hon erbjuds att sitta i en källare (visst känns det bekant!) för att i en nytillsatt coldcase grupp nysta i vad som hände en liten sexårig flicka som försvann för länge sedan nappar hon.
Det finns många tåtar i den här berättelsen. Marian är förföljd, ensam och förvirrad i det märkliga tornhus där hon bor med sin hund, boxern Birka. Hon känner sig iakttagen. Samtidigt pågår ett kallblodigt bortförande av män som torteras. Ondskan tränger på från alla håll.
Det blir bara för hemskt för min smak, även om alla stickspår snyggt löper samman i slutet på denna psykologiska thriller.
Att Marian Dahle skulle få vara i tjänst när hon är så nere, folkskygg, alkoholberoende och under isen håller inte. Där brer Unni Lindell på för mycket. Men hon skriver i efterordet att kriminalromaner är sagor för vuxna, det är galenskap och vanvett som gäller. Och det är ju precis vad hon levererar här.
Inger Lundqvist