Foto: Hasse Holmberg.
Vet ni hur det känns att inte ha någonting att skriva om? Det känns tomt. Ensamt. Tråkigt. Så här i supervalårstider flödar internet över av mer eller mindre självutnämnda proffstyckare som alla sitter inne med en lösning på samhällets alla problem. I förhoppning om att det ska trigga igång något läser jag ledarsidor, debattartiklar och politiska programförklaringar. Men jag kan inte relatera till en enda stavelse jag tagit del av. Nä. Det rör mig inte i ryggen.
Dags- och kvällstidningar då? Jag har nästan somnat redan på väg till köksbordet där tidningarna ligger. Inget där heller. Står inget intressant. Lyckas ändå släpa mig sakta men säkert till vardagsrummet. I en kombination av liggande och sittande kroppsställning börjar jag bläddra bland alla skivor och musiktidningar. Åh, ja. Nu händer det något inom mig. Kraften kommer tillbaka. Alla färger och former på skivomslagen gör att hjärnans nervtrådar väcks till liv. Jag är åter en människa!
Ofta lyssnar jag bara på en eller två låtar åt gången innan jag byter skiva. Så även denna gång. När jag lyssnar på en låt tänker jag genast på en annan, letar upp skivan och studerar omslaget tills det är dags att byta. Bestämmer mig för att lyssna på hela "World music" med Goat. Bläddrar samtidigt i ett gammalt hårdrocksmagasin. Läser och lyssnar om vartannat. Knackar i golvet i takt med musiken. Okej, vänta. Jag måste skriva om någonting. Kanske det går lättare om jag inte tänker på att jag ska tänka på någonting att skriva om. Lyssnar lite mer. Läser lite mer. Knackar lite extra i golvet. Pang. Där kom det.
Jag skriver om att jag inte har något att skriva om. Briljant. Ibland överträffar jag mina vildaste förväntningar. Sätter mig vid datorn. 20 minuter. Du läser just nu det jag skrivit. Jag kan andas ut. Tack och lov.
Dennis Fahlgren