Samhällets olycksbarn. Malin Levanon spelar Minna i ”Tjuvheder”.
Att leva på samhället baksida har blivit allt mer vanligt i ett Sverige där det kollektiva tänkandet har fått stå tillbaka för individualismen.
När Peter Grönlund nu gör sin långfilmsdebut är det precis det ämnet han behandlar – men utifrån dem som står lägst i rang.
I huvudrollen hittar vi en kvinna, Minna, som i filmens inledning fortfarande har kvar sin lägenhet i en Stockholms-förort.
Men hennes missbruk och personliga problem gör att hon riskerar att bli vräkt och hamna på gatan.
Hon gör då val som är bra för henne själv men i slutändan påverkar så många fler i hennes omgivning.
Det starka med Peter Grönlunds film är att han inte tar ställning för Minna. Istället väljer han att blottlägga hennes attityd som känns otrolig jobbig för oss som lever trygga liv med betydligt mindre problem. Dessutom ett språk som verkligen osar av desperation.
Däremot finns det en äkta kärlek när han skildrar livet i den husvagnspark där Minna hamnar. Där flyttar hon ihop med Katja, en människa med grava alkoholproblem. Katja vet att supandet gör att hon riskerar att tappa kontakten med sitt barn men samtidigt väljer hon flaskan före sonen så fort hon blir det minsta trängd.
De två kvinnornas gemenskap skapar ett fint band som handlar om förmågan att känna för andra människor. Där känns det också hur samspelet mellan Malin Levanon (Minna) och Lo Kuppi (Katja) klickar direkt.
Jag är lika imponerad av båda aktriserna. De lyckas förmedla både den hopplösa uppgivenhet som tvingar dem in dem på destruktiva och farliga vägar men också den heder som för dem samman.
Det finns också en rad biroller som imponerar. Inte minst den spottande och fräsande vettvillingen Christer Korsbäck spelad av Jan Mattsson. Jag känner en direkt rädsla över att hamna i hans klor.
Till slut: Det här är så bra att jag i tankarna går tillbaka till Stefan Jarls socialrealism i Mods-trilogin.
Det här är så bra att jag i tankarna går tillbaka till Stefan Jarls socialrealism i Mods-trilogin.