Arkivbild: Andreas H Nilsson Foto: Andreas Nilsson.
Nu har jag landat i Skellefteå igen efter ett år i fjollträsk. Det tog en månad att landa. Huset stod kvar. Barnen är inskolade och jobben rullar på. Det var ett kul år i Stockholm med många roligheter och äventyr. Men oj, vad bra man har det i Norrland, Västerbotten, Skellefteå, Schtaaan.
Jag har saknat nästan allt. Snön. Enkelheten. Närheten. Boendet. Myggen. Nej, inte myggen. Discgolfen. Bryggargatan. Scenografiskolan. Studion på Plåtvägen 12. Teatern. Nordanå. Älvsbacka. Moröns BK. Kanske lite hockey. Vänner. Boendepriset. Det fanns mycket att sakna. Väldigt lite är kasst, som myggen och sommarens flygtider.
Nu blir det till att fortsätta jobba för att dra riktiga filmprojekt till staden, så man som filmregissör får en dräglig och kreativ tillvaro. Det är ett långsiktigt arbete som kräver tålamod. Inga filmprojekt kommer hit av en slump. Det bygger på att personer i Skellefteå drar hit jobben för att de vill och kan. Och det bygger på att folket och kommunen tar emot det man släpar hit med öppna armar.
Jag skriver mycket nu för tiden och planerar att släppa min första roman inom kort. Då passar Västerbotten och Berättarnas stad utmärkt att bo i. Så det känns om att jag kommit hem även om Skåne alltid finns kvar i hjärtat.
I början när jag kom hit så fick jag ofta frågor som: Varför jag flyttade du hit? Varför ska ni spela in här? Hur tänkte ni att det skulle gå till? Vad vill du egentligen?
Nu känns det som om folk har vant sig vid mig eller så har folk fått större tilltro till sin stad.
Man är lite som en katt som är ute och jagar och drar hem byten. Det är inte alltid att det man drar hit får förståelse och uppskattning. Och det är inte alltid att det ens märks att det ligger en sparv på trappen. Men oftast känner jag entusiasm från husbon över alla möss, sparvar och skit man drar hem.
Ted Kjellsson