Med pipan. När Louise Hagström tog emot ett författarbesök av Torgny Lindgren hade han sin pipa stadigt i hand. Foto: JESSICA GOW / TT.
En stor författare har gått bort, en författare som med sitt underfundiga språk levandegjort många personer och miljöer, framför allt i Västerbotten. Som inflyttad från södra Sverige har jag genom Torgny Lindgrens böcker lärt mig mycket om hur det är och varit att vara västerbottning.
Någon gång under senare hälften av 1980-talet hade vi på Anderstorps gymnasieskola (där jag arbetade som lärare i svenska och engelska) förmånen att få besök av Torgny Lindgren. Han var kanske då inte så känd som nu. En av mina klasser i svenska och jag skulle få träffa honom. Vi hade läst och diskuterat "Ormens väg på hälleberget" och kanske sett filmen eller teatern. Jag hämtade Torgny i personalens rökrum, där han satt och rökte sin pipa. (Så var det på den tiden!) Jag kände mig lite liten i dubbel bemärkelse när han tornade upp sig över mig.
Men det är två saker som jag framför allt kommer ihåg. Torgny läste ur sin bok "Bat Seba", som kom ut 1984. Han hade boken i handen, men läste utan att titta i boken. Han hade god ögonkontakt med eleverna, som frågade, om det var så att han kunde utantill det han hade skrivit. Svaret var ja, och så fick vi veta att Torgny alltid i minnet hade formulerat vad han ville säga, innan han för hand skrev ned texten. Numera vet vi att det var hans tillvägagångssätt.
Sedan berättade han det jag aldrig glömmer. Han pratade om sin mormor, som hade varit en inspirationskälla för honom i hans författarskap. När han och hans syskon var små, hade mormodern svårt att själv kamma sitt långa, vita hår. Det fick barnbarnen göra. Och medan de borstade och kammade mormor, berättade hon om sig själv, om folk i bygden och om olika händelser. Där menade Torgny att han fått sina första berättarupplevelser.
Louise Hagström