Efter succén med "Egenmäktigt förfarande" fortsätter Lena Andersson att skriva om Ester och hennes olyckliga kärleksrelationer. Den nya förälskelsen är en gift man, skådespelaren Olof Sten. Vis av tidigare erfarenhet deklarerar hon tidigt sina avsikter, hon vill leva med honom. Olofs svar är lika tydligt, han inte tänker lämna sin fru. Men ord och handlingar hänger inte ihop och så påbörjas ett tre årigt av-och-på-förhållande. Ester vill leva passionerat och sätter sin livsmening i pant för mannen hon väljer ut. Olof gestaltar livslögnens absurda försvarsmekanismer och kommer att gå till historien som arketypen för en man utan kärna som vill äta kakan och ha den kvar.
Triangeldramat och maktkampen mellan könen i relationer är ett evigt ämne, läs Austen, Strindberg, Söderberg och så vidare. Det som gör den här boken så bra är Esters moraliska och filosofiska reflektioner och beskrivningen av hur en ojämlik relation kan fortgå utan att den går att avsluta. Den ställer frågor om förhållandet mellan förnuft och känsla och om det personliga ansvaret. Esters rationella tänkande, skrivet på ett torrt språk, står i bjärt kontrast till hennes känslomässiga agerande. Väninnekören ackompanjerar. Det är plågsamt att läsa om hur hon anpassar sig för att vara med honom, ständigt beredd till korta möten på hans villkor. Till glädje för alla oss som känner ömhet för Ester så utvecklas hon och reser sig.
Maria Eriksson