När tankarna sluter en cirkel och återkommer till början så står tiden där. Vet inte om det går förstå, men vad jag menar är att tid kan man fundera på i all oändlighet. Tid är pengar. Den går inte ta på, men kan vara mer värd än allt te i Kina. Man kan köpa sig tid, tydligen. Jag vet inte hur man gör, men då har jag å andra sidan mycket sällan pengar över till några extravaganser. Vårt hockeylag, stadens stolthet, sveper motståndare av fötterna genom att ta tiden ifrån dem. Överbelastning kallas det på hockeylingo. Sedan skall man väl erkänna att de är rätt duktiga på att själva passa pucken, skjuta i krysset, snusa – sånt som hockeyspelare gör, ni vet.
Inte sällan är tiden en fiende. Har man roligt så springer den iväg och när man har som allra jobbigast, då kryper den uslingen fram, som om den älskade lidande och inte kunde få nog av den varan. Alla ni som någon gång sammanställt en utskickslista, printat adresslappar, stoppat ned relevanta papper i samtliga kuvert, klistrat adresslappar på dem, slickat igen kuverten och sedan postat dem – ni vet hur olidligt sakta tiden kan släpa sig.
Tror jag skrivit om hur jag upplever det som att jag blivit berövad nuet av att vara vuxen och förälder. Det har också med tiden att göra. Att allt som måste hinnas med kräver att man ständigt lever i framtiden. Det vill säga, med blicken riktad mot vad som kommer att behövas göras härnäst, ett konstant thousand-yard stare; den där oseende blicken mot fjärran som kan tyda på post-traumatiskt stressyndrom eller vanlig trötthet.
I fysiken är tiden den fjärde dimensionen, efter längd, bredd och höjd rumstiden. En specifik punkt i denna kallas för en händelse. Som allt i min kalender. Det går bara runt, runt. Julen satte en käpp i ekorrhjulet, men nu snurrar det igen. Det är den tiden.
Magnus Ericsson