1972 visas den på Galleri Heland i Stockholm, Adlercreutz debututställning. Bland besökarna finns Sara Lidman. En mångårig vänskap inleds. Maria skänker Sara en provväv. Originalet köps av Nationalmuseum.
Sara lånar ut provväven till olika utställningar. Hösten 1998 frågar Adlercreutz: "Vill du ha igen provet till 'I hennes ögon' så länge, så hör av dig". Tre år senare skriver hon: "Kära Sara … den befinner sig nu i Kvinnomuseet i Ho-Chi-Minh-staden".
Maria Adlercreutz delar gärna med sig av den konstärliga processen. På uppdrag av Riksutställningar och Vuxenskolan gör hon flera vandringsutställningar. Den första, "Vävda bilder", visas redan 1972 i Skellefteå.
Varför väva bilder?
"För att minnas bättre, somliga bilder får man inte glömma, vare sig de är outhärdligt omänskliga eller de varma, livgivande!"
Under några år på 1980-talet besöker hon Sara Lidman i Missenträsk. I dagböckerna noterar hon vardagshändelser. Maria väver. Sara skriver.
20 mars 1982: "Vårdagjämn. Uppsprickande molntäcke oändligt vackra blå, guldvita, grönvarma, blåbruna toner dagsmeja - droppar i björkarna utanför fönstret."
15 april 1983: "Ner till stugan. Möblerade om. Nöjd men TRÖTT. Vävde något litet. Underbart att titta ut över de blå åsarna. Detta långa perspektiv." – "S grubblade över sin titel: Den underbare mannen? Invigningen? Skallen?"
22 april: "Vit tjock dimma som filen häroppe, dimvädret lättade icke på hela dagen. Vävde, läste Saras text!"
Strax före sin död, 2014, testamenterar Adlercreutz sin sista väv, "Skogsanden" ,till MAN. Väven är, skriver hon, inspirerad av Sara Lidmans naturfilosofi. Kanske syftar hon på Saras sam-vett? Naturens sam-vett som håller ihop allt.
Inspiration hämtas också ur Olof Högbergs "Den stora vreden" .Folkets kamp mot överheten. Hon skriver: "På min väv lyser flamman – järtecknet? – i det vibrerande norrskenet, ständigt skiftande, slår opp i strålar, som lika fort försvinner."
Hon tillägger: "Den bör hänga fritt, så att betraktaren kan gå runt den och se den från båda håll, för olika upplevelser." Så visades den i våras på Thielska. Plats bör ordnas i nya kulturhuset. Där vännerna Maria och Sara kan mötas och deras tankar komma till tals.
Harald Larsen
Vit tjock dimma som filen häroppe, dimvädret lättade icke på hela dagen vävde, läste Saras text!