Janne "Loffe" Karlssons död fick mig osökt att tänka på hans karriär som publikmagnet för bio och svensk film. Det fanns en era av svenska filmer under min uppväxt som lyckades med en utsökt form av bondfångeri. Det var ren och skär underhållning.
Jag inser mer och mer hur dessa action-komedi-buskis-filmer påverkat mig och min syn på svensk film. Antingen gör man finfilm eller så gör man fulfilm.
Än idag letar folk efter det där receptet som fångar engångsbesökaren till biografen.
Ibland lyckas det som med "En man som heter Ove" och "Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann". I dagens pirat- och streamingsamhälle blir det svårare och svårare att locka storpublik.
Men då det begav sig firade Loffe, Åberg och Skifs triumfer. Loffe lyckades med bedriften att vara en slags bad boy och first lover på samma gång i både "Repmånad" och "Göta kanal". Det är en bedrift i sig.
"Repmånad" är en film som lyckades fånga den buskisfolksjäl som genomsyrade vår dåtida syn på militären. Många ser också "Repmånad" som en fristående prolog till "Sällskapsresan"-filmerna, där Lasse Åbergs patenterat taffliga ungkarl såg dagens ljus för första gången.
"Göta kanal" å andra sidan, var något så ovanligt som en svensk actionkomedi! Underbart. Loffe var så nära Kurt Russel och Bruce Willis man kunde komma inom svensk film på den tiden.
"Sällskapsresan"-filmerna är en historia för sig. Att Loffe inte finns med i någon av dem är lite skumt. Han var ju fulfilmens klarast lysande stjärna. Kanske tyckte Lasse att Loffe stal rampljuset i "Repmånad".
Nåja, det gick ju bra för dessa filmer ändå. Sist av publikdragande fulfilm vill jag nämna bortgångne Lyckselesonen Jonas Fricks mästerverk "Strul", med Björn Skifs och Gunnel Fred i huvudrollerna.
"Strul" både krönte och avslutade eran av action-buskis-komedi-fulfilm för mig. Jag inser i dag att "Göta kanal" och "Strul" är filmerna som påverkat mig mest i min strävan att göra svensk publikdragande genrefilm.
Ted Kjellsson