Nu tinar hundbajset fram.
Ett tydligt vårtecken ligger på gatan. Likt en lömsk landmina väntar den på sitt offer. Den kan vänta länge om den inte blir upplockad. Under snö. Kamouflerad med några löv. Tålamod är en egenskap man mycket väl kan tillkännage denna tingest. Sen händer det. Klitch!
Ett smaskande, knappt hörbart ljud kan avslöja allt, men oftast missar man både ljudet och känslan av att trampa i kylskåpsvarmt margarin.
Även lukten brukar vänta på sig, likt en tidsinställd bomb. Sen är det som om själva konsistensen är gjord för små trånga utrymmen, som fibrer i mattor och mönster i skor. Utrymmen svåra att rengöra utan verktyg och tålamod.
Sen briserar bomben. Lukten sprider sig. Oftast har du då kommit in i huset och trampat på hallmattan. Friktion är nyckelordet för när lukten slår till. Saken i fråga ska helst gnidas eller smetas några gånger innan det smäller till. Ibland räcker det med att man petar på det med en pinne så … BOM … kommer lukten.
Som om skiten levde. Ja, nu försa jag mig. Det handlar om skit. Hundskit.
Vi fick en bomb häromdagen. En bajsbomb som slog till inte bara en gång. Hela familjen trampade på den i omgångar.
Först barnen efter skolan, som inte märkte något. Sen dagisplutten som gärna tar en sväng med allvädersstövlarna genom köket.
Sist frugan som fick med sig den matigaste biten in. Det var som om en terrorist hade apterat skiten med fjärrstyrd C4-sprängdeg. För sen small det till.
Oftast placerar husse eller matte bomben precis utanför en grind. Där man går. Och det stackars bombplanet är helt ovetandes om att dess ägare nyttjar dem att lägga bajsminor.
Vi måste nog sätta upp skylten igen. Den hjälpte lite i alla fall.