I huvudrollen. Alexander Skarsgård i "Legenden om Tarzan". Filmen är regisserad av David Yates, som gjorde de sista fyra "Harry Potter"-filmerna. Foto: Jonathan Olley.
I månader har bilderna på Alexander Skarsgårds inoljade torso studsat runt i offentligheten. Och visst bjuder filmen på en hel del närbilder på Skarsgård, men regissören David Yates vill betydligt mer. Han placerar berättelsen om adelsmannen John Clayton, uppvuxen bland apor, i en historisk kontext som är mycket långt från de käcka äventyren med Johnny Weissmuller.
Mellan 1885 och 1908 gick nuvarande Kongo-Kinshasa under namnet "Fristaten Kongo". Kolonin ägdes av Kung Leopold II av Belgien, som lyckades tillskansa sig området under förespeglingen att han skulle skydda såväl djur och natur som de stackars urinvånarna. I själva verket var det tvärtom. Leopold exploaterade landets naturtillgångar och under hans terrorvälde mördades halva befolkningen, cirka tio miljoner människor.
Bedrägeriet genomskådades av afroamerikanen George Washington Williams, en präst och politiker som besökte Kongo 1889 och blev kongolesernas visselblåsare.
I filmen reser Tarzan tillsammans med Williams till Kongo. Han har levt många år i London, och följer motvilligt med som en representant för det brittiska överhuset. Men på plats i djungeln hamnar han mitt i en komplott, och måste hitta tillbaka till djuret inom sig.
Alexander Skarsgård spelar huvudrollen med ett intensivt allvar som passar den postkoloniala analysen men som rimmar illa med själva genren. För trots att det finns en bister botten så är "Legenden om Tarzan" en klassisk äventyrsfilm.
För att få in lite humor spelar Samuel L Jackson den vördnadsbjudande Williams, full av malplacerade oneliners. Då är Margot Robbie betydligt mer uppiggande som Jane. Men filmen rör sig ändå mellan svulstig budskapsfilm och underhållning med mossig premiss: den vite muskelmannen som räddar hjälplösa afrikaner.
Karin Svensson/TT
Alexander Skarsgård spelar huvudrollen med ett intensivt allvar.