En lite äldre man som jag jobbat med berättade en gång för mig att han gärna läste det jag skrev i lokalorganet, bara det inte var om musik. Men nu är vi där igen. Du kan raskt bläddra vidare till något annat, Lasse. Välkommen åter nästa vecka. Då kommer jag helt säkert inte skriva om någon långhårig, fimpdoftande kuf från den södra förorten. Men nu gör jag det. För Jonas Bergsten har en ny singel ute. Minnesgoda läsare kanske minns min sanslösa förälskelse i hans första singel "Surf". Jag kunde bara inte sluta lyssna på'n, än mindre skriva om den. För det är nog lite sådant som jag borde göra, känner jag. Det är ett galet massivt brus att försöka hitta en melodi i nämligen.
Dock fruktar jag att Jonas Bergstens nya singel "Snutansikte" kan vara en sådan där låt, en sådan som man måste ha strutshuvve ganska djupt nedplöjt i den manliga musiknördmyllan för att till fullo kunna drabbas av. Jag skall försöka agera dess advokat ändå, väl medveten om att jag nog bara gör det värre. Titeln! OMFG! Att det sedan kan röra sig om den finaste och mest underbart naiva pop sedan Glasvegas fick till det med "Geraldine", det är nästan bara en bonus. Inget tjafs. Ingen tramsig lyrik. Bara pang!
Hans ex har blivit tillsammans med en sådan där välartad typ, en typisk sådan som tar över och är superfin, trygg och enkel. Allt som Poeten inte kan vara. Himlen mörknar och ljusen flimrar när hon faller i hans armar. Med en dåres envishet håller Poeten fast vid hoppet att kunna få henne att se, förstå, glömma honom och komma tillbaka. Repetera vanföreställningen refräng efter refräng, ända tills det framstår så som sanningen. Ett 3:01 långt staccatoindie-doo-wop-självbedrägeri.
Tack för den Poeten. Jag är uppriktigt tacksam. Kanske måste jag börja göra musik själv igen? Starta ett band?
Magnus Ericsson