Det är inte ofta vi får se en japansk film på biorepertoaren i Skellefteå. Men den här så vackra och finstämda historien om fyra systrar förtjänar verkligen sin plats.
Regissören Hirokazu Kore-eda har valt kuststaden Kamakura som kuliss till händelserna.
Och jag blir verkligen sugen att åka till Japan när jag se de vackra bilderna.
Det finns en scen där två ungdomar cyklar genom en tunnel av blommande körsbärsträd. Det känns verkligen som en sinnebild av kärlek. Och det är också ett tema för filmen: Att våga älska det vackra i vår omgivning.
Samtidigt finns där också ett djup i relationen mellan de fyra systrarna. Det är så olika, men ändå så lika. De tre äldre systrarna har levt sitt liv tillsammans under några år.
Pappan övergav först familjen för en ny kvinna. Sedan flyttade också mamman från flickorna som fick ta hand om sig själva.
Den självklara ledaren är storasyster Sachi som är den ordentliga och den som ser till att allt fungerar.
De två yngre systrarna är mer fnittriga och slarviga. Men samtidigt känns det mellan bråken hur mycket de uppskattar varandra.
När pappan dör visar det sig att han har en dotter till som bor hos sin styvmor. 15-åriga Suzu Asano flyttar till sina syskon och det skapar både nya vänskapsband och problem.
För livet är inte alltid en fest oavsett var vi bor. Det är komplicerade kärleksrelationer, det är brustna familjeband, det är tragiska händelser. Det är kort sagt en beskrivning av vardagen men med en väldigt ömtålig ton.
Jag tycker också att skådespelarna är riktigt duktiga. De ger oss en bild den japanska kulturen med sina artiga ömhetsbetygelser samtidigt som de känns så levande.
Allra bäst är Haruki Ayase som ger en komplex bild av en storasyster som offrat en stor del av sin egen barndom för att ta hand om sina småsyskon.
Det är kort sagt en beskrivning av vardagen men med en väldigt ömtålig ton.